Texter

En vackrare omstart är svår att tänka sig. 4 poäng av 5 möjliga

När de nu helt överraskande kommer tillbaka med ett nyinspelat album knyter de helt sagolikt an till debuten från 1976. Faktum är att allt med Path är sagolikt; stämningen, samspelet, melodierna och inte minst, det sagolika scenariot med en schweizisk beundrare med stort bankkonto som finansiär av rubbet. 5 poäng av 6 möjliga

Det är mycket spelglädje, här överraskar man inet bara publiken utan också varandra med improvisationer. Som när Peter Bryngelsson släpper loss i ett fyrverkeri av klanger på gitarren, eller då Peder Nabo bjuder på lyriska utfärder över klaviatur och med flöjt och gitarr. Oförutsägbart och vackert. Knaoot trekvart med Ragnarök känns alldeles för kort. Här är musik med originalitet och egensinnighet som det är svårt att få nog av och som känss helt oumbärlig på stadsfesten.

vartefter kvällen går arbetar gruppen upp ett ordentligt tryck och ett nästan Santana-liknande sväng /--/Efter en inspirerad version av den helt underbara ”Promenader“ utbrister gitarristen Henrik Strindberg ”visst var vi bra“. Det är bara att instämma.

Det är vacker och vemodig instrumentalmusik med rötter i rock, folk, pop, jazz och psykedelia. Med två så duktiga och personliga gitarrister som Peter Bryngelsson och Henrik Strindberg blir det variationsrikt och suggestivt, Gruppen hittar också små härliga melodier som de broder ut till vackra vävar och omsluta sig med. Förhoppningsvis kanske Ragnarök kan ge sig ut på en liten turné till Uppsala också.

Back in the mid to late 1970’s Ragnarök began recording a series of instrumental albums that helped put progressive rock music—that classic early '70s instro prog sound originally pioneered by Bo Hansson—from Sweden on the map. After way too long away from the woods of Koppom and the ears of original Silence Records producer / engineer Anders Lind, the original Ragnarök amazingly reunited and released a 2009 CD, simply called Path. Could this be the start of a new renaissance of the classic ‘70s Ragnarök sound? Well with long time Ragnarök guitarist / visionary Peter Bryngelsson once again leading the charge, the band includes long time Ragnarök drummer Thomas Wiggert, early Ragnarök members Peder Nabo (keyboards, guitars), guitarist Henrik Strindberg (guitar) and on bass, Staffan Strindberg. Bryngelsson and Nabo did some brilliant song writing in Ragnarök back in the late ‘70s and echoing the band's progressive Swedish instrumental guitar roots are some great tracks on Path, especially the upbeat ones like “Waterlevels” and “Angel” with classic unfolding sonic waves of sound. Since the days of Bo Hansson and Samla, Sweden has always excelled with their own unique approach to guitars and especially instrumental music composers. With a compelling revival of the classic original Ragnarök instrumental rock, Peter Bryngelsson and his esteemed band mates honor the fascinating 30+ year legacy of Ragnarök on Path.

This is a great masterpiece

This album has always given me a feeling of solitude for some reason and is a great piece of music to reflect on life with.

I have been aware of this album since the late 70:s but never managed to put an ear on it until the mid-90:s. It was worth the wait, I must say as from the first note on, I felt transported into this calm reflective soul-searching world.

Absolutely brilliant LP [Ragnarok from '76] from Swedish jazzy, folk-progsters Ragnorok. A beautiful LP full of great instrumental pieces all dominated by an acoustical setting and chilled out jazzy electric pianos.

Die Melodien fliessen wunderschön daher und nehmen den romantisch veranlagten Hörer gefangen. Selten hat mich ein hauptsächlich akustisches Album in seiner genialen Schlichtheit dermaßen beeindruckt. Die Platte muss man eigentlich als Ganzes auf sich wirken lassen, gleichsam als ein edles Juwel aus der Schatzkiste der unentdeckten Progalben.

Together with the albums by Bo Hansson this is one of the more sensitive releases from Sweden. A master piece originally released in 1976.

Man väntade sig verkligen inte att se Ragnarök på nytt stiga upp under 2008. Två album från 70-talet (Ragnarök från 1976, Fjärilar i magen från 1979), två ytterligare från 80-talet (Fata Mprgana frpn 1981 och 3 Signs från 1983) och en sista (kunde man trott) från 1991, Well, lite mer klangligt experimentell. Slutligen vändes sista bladet, men osvuret är bäst med den progressiva fågeln Fenix: när som helst, var som helst kan den stiga ur askan. Denna gången är det Ragnarök som fastnat på den, den nordiska isen har alltså inte lyckats släcka elden. Det här albumet ser ut som ett kalejdoskop som sammansmälter de olika personligheter i gruppen. Lite som Yes’ Fragile, var och en har bidragit med en eller två kompositioner och hela gruppen med två kollektiva låtar. Henrik Strindberg verkar stå för den folkliga sidan i gruppen med låtar för akustisk gitarr, emedan kompositioner av Peter Bryngelsson, precis som klimatet, bygger mer på elgitarr. Kompositionen Windows and Mirrors av Peder Nabo är den som kommer närmast det ortodoxt progressiva, som i detta fall knyter an till Tony Banks. Dan Jonsson är gruppens bluesigaste sida. Vad de kollektiva låtarna beträffar så låter de lite mer experimentella. Det finns en övergripande ton som avslöjar en vemodig känsla som genomsyrar bandets musik och som söker sina rötter i melodier från skandinavisk folklore. Vacker stund av mjältisk frid.